En av de saker som jag och mina kollegor pratat om ganska mycket under den senaste tiden är hur svårt det är för tonåringar och vuxna med för den delen att låta något vara svårt. Föreläsningen som jag länkat till här ovanför tar upp den aspekten utifrån ett matteperspektiv som jag utan problem kan föra över på ”mina” SO-ämnen.
Problembaserat lärande pratades det mycket om under min tid på lärarutbildningen, men sedan dess så har åtminstone inte jag hört så mycket om den metodiken och det är inte något som vi arbetar aktivt med. Anledningen till att det är så tror jag vi hittar just i rädslan för motståndet när en uppgift blir svår. (Rädslan hos läraren för att eleverna skall fastna och ge upp, vilket de också gör.)
Hur kan vi undvika den rädslan? Hur kan vi får eleverna att känna sig utmanade istället för uppgivna?
Hur gör vi lärare? Hur konstruerar vi uppgifter? Kan det finnas en poäng i att göra riktigt svåra uppgifter som kräver mycket av eleverna?
Det händer att uppgifter jag ger till mina elever är för svåra, eller att de kräver lite för mycket av dem. Resultatet är ofta riktigt dåligt eftersom de ger upp ganska tidigt i processen. Därför försöker jag undvika de svåra och stora uppgifterna och istället så delar jag upp uppgifterna i delar, ger eleverna ledtrådar och vägvisare för att hamna rätt. Problemet med det är att eleverna inte lär sig att lära utan blir hela tiden ledda i rätt riktning. Vi pratar om det livslånga lärandet och att skolans uppgift är att förbereda dagens ungdomar för en arbetsmarknad som vi inte vet hur den ser ut och för problem och svårigheter vi inte kan förutse. Hur kan de lära sig det utan att själva kunna angripa ett helt problem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar